Nå åter till tisdagen. Den andra händelsen som gör tisdagen speciell är årsmötet (jämnt år) eller halvårsmötet (ojämnt år) i SYLMAD, Svenska Yngre läkare mot allt digitalt. Detta är en förening av samma dignitet som Nobelkommittén och där jag har förmånen att vara kassör. Nu var det dags för årets möte. Hedersordföraren, herr H Geijer, saknades p.g.a. sysslor i Örebrotrakten, antingen röntgenarbete (mindre troligt) eller husrenovering (mer troligt). Föreningens möte hålls varje år i Lakeside centre, den mest österut belägna byggnaden i den enorma kongressanläggningen. Så även i år. Året till ära skulle vi introducera Birger som medlem. Han har ju uppmärksammats genom åren som en trogen kverulant på den digitala världen och han har ansetts värdig att inträda i föreningen som permanent medlem.
Som Ni ser hade RSNAs arrangörsteam skyltat för mötet ordentligt och vi väntade oss en anstormning av intresserade medlemmar och både Birger och jag var ute i god tid och beställde den berömda Connies pizza, som alltid smakar pyton, och slog oss ned på ett av borden och väntade på renhjorden, och väntade och väntade…….
Inte f-n kom det några medlemmar, och vi hade ändå hyrt in en professionell protokoll skrivare som förde dubbla sådana, ett på dator och ett för medlemmarna med papper och blyertspenna. Men vad hjälpte det. Birger var besviken och hade sett fram mot att få möta styrelsen och jag tyckte bara det var pinsamt – hur skall vi kunna motarbeta framtiden när ingen ställer upp. Sylmads motto ”Vi är emot alla förändringar även dom till det bättre” kändes långt borta. Håkans ohängde bror räddades visserligen av gongongen när han dök upp tjugonio och en halv minut för sent, men sedan var det tomt. Till och med Johnny svek. Det var en sorgens dag.
Det finns mer att berätta om tisdagen men det får vänta, denna händelse påverkade mig för mycket. Jag undrar om alla i Sylmad fått A och därför uteblev. Ja vem vet?
Vi hörs väl vad det lider, men nu skall jag gå och lägga mig och betänka livet. ”Denna dagen ett liv” som farbror Melker så klarsynt sa i Vi på Saltkråkan.
Torbjörn
